Varje dag, natt, timme, minut och sekunder tänker jag alltid på: Tänk om jag hade tackat nej för operationen så skulle mitt liv då år 2010 kunnat ser bättre ut än det gör idag? Varje dag gör jag ingenting förutom att tränar, äta, titta på tv, vara vid datorn och sova. Jag börja blir väldigt trött på det och jag som hela tiden tänker om jag inte hade gjort det så skulle jag nog inte vara hemma lika ofta som jag är just nu.. jag saknar verkligen att vara ute och umgås med vänner men nu, kan jag inte det.. eller visst kan jag men inga byxor eller mjukis byxor passar in med dem här jobbiga ställningar. Jag känner att innerst inne i mig är tomt.. tomt utan vänskap och kärlek.

Om 3 veckor ska jag åka ner till sjukhuset för undersökning och jag hoppas bara på om ställningarna kan tas bort så fort som möjligt så man kan känna sig fri utan dom. Det känns väldigt obekvämt att sova för jag kan varken sova normal än onormal för jag ändra ställningarna varje minut för att kunna sova bekvämt.. allting ska kännas så jobbigt just nu när man inte kan göra så mycket som man gjorde förr.

Några dagar ringde min kusin till mig och jag var väldigt glad att får höra honom. Han frågade mig hur jag mådde osv och jag sa till honom att jag mådde bra samtidigt inte. Han är sig själv igen, för innan var han inte det pga sjukdom.. och nu är han helt frisk från sjukdomen. Så, nu är det min tur eller jag är inte sjuk eller så men jag kan ännu inte kan så bra som jag gjorde förr.. *suck* det kommer nog dröja innan jag kan går helt normal igen. Kussan, jag är väldigt glad att får höra hur toppen du mår och att du har kämpat från sjukdomen. Du kanske hörde att jag lät inte så glad som jag alltid brukar göra men jag försöker i alla fall att vara glad.. men det dröjer bara.