Jag orka inte längre, inte ens 1 sekund till. Jag fick nyligen lite små skäll av pappa varför jag inte kunde nr till mamma's handläggare osv. Jag kan inte hjälpa det att jag inte kommer ihåg nr och det känns som jag alltid ska ta en massa ansvar!? Ibland börja jag blir trött på pappa och varför han inte kan ta ansvar det han ska göra. Ibland önska jag att pappa kunde vara som andras pappor istället går runt och klaga en massa på mig eller på mamma som t.ex han säger att det är mitt och mamma's fel för allting. Om man klagar så varför flytta man inte ifrån då och börja med ett nytt liv istället att låtsas allting är bra fast det är egentligen inte. Vänta bara några veckor till eller 1 månad så kommer jag verkligen inte att finnas kvar i detta läget längre. Varför ska man klaga efteråt istället att klaga före än efteråt? Du är för snäll så du nästan vill bara flippar ur dig och sedan säga en massa som kan göra en blir ledsen eller blir sårad. Ibland tror jag att du är nån annan, inte den pappan som alltid har stött mig sedan jag var spädbarn. Det verka som du ångrade dig och om du vill spola tillbaks som förr så går det tyvärr inte.. du tror att vissa personer bryr sig om oss när dem egentligen inte bryr om oss. I hela mitt liv har jag alltid tänkt på hur vissa har behandlat oss i familjen som en viss främling bland dem. Jag hatar inte dem eller så men vissa är inte värt att tycka om faktiskt.. om jag vore en kille som t.ex så skulle du nog aldrig, aldrig klagat eller skyllt på. Jag kom ihåg det men vill ändå glömma bort det. Du är ändå min pappa men ibland är det lite orättvist när du säger vissa negativa saker till andra om en.