Längesen man inte har pratat med er och jag vet att det känns jätte konstig.
Det är något inom i mig som gör att jag inte har hälsat på er och ja, vi alla snacka inte lika mycket med varandra sen vi var yngre. Jag har inget emot er eller så men det är nånting som gör mig att jag inte riktig passar in.

Det känns som alla har som jag inte har (kan man säga som t.ex)

Jag blir alltid less när någon i familjen ska jämnföra mig med någon annan eller med några andra.

Senaste på vissa året har gått så vet jag att jag har varit ganska slarvig och var för mycket bad men nu så har det faktiskt gått bra för mig tycker jag i allafall. Alltså, jag har sköt om mig det jag ska göra och jag gör saker som jag måste göra fast ändå vill jag inte göra. Jag klaga nästan aldrig på någon eller på en sak för jag våga inte säga varför det är så och varför det är orättvist.

Jag vet att jag har varit en jobbigt person och jag hela tiden ska vara på för mycket men när jag tänker efter allt som har hänt så förstod jag det till sist. Därför jag har ändrat mig på det och till slut är jag som jag är nu.

Jag tycker om er alla och vad som än hände så kommer jag aldrig nånsin att glömma er i heller.

Jag minns hur vi alla hade det kul tillsammans och det känns som vi alla var ett stort familj. Jag såg er som mina bröder och systrar. Det är jag glad för :)