”Du lämnar mig inte va?” viskade jag ömt till honom. ”Aldrig” svarade han och log det där sneda leendet, som jag älskar så mycket. ”Inte ens om du skulle införa besöksförbud. Vi hör ihop, har du inte märkt det?” ”Jo” sa jag och kysste hans idealiska läppar. ”Jag vill bara vara riktigt säker” Han skrattade lågt och smekte min kind.”Ska vi åka nu? Det börjar bli lite kallt” Jag nickade till svar och sneglade på hans bara armar och sedan på hans skinnjacka, som jag hade på mig. Han räckte mig sin hjälm och jag tog på mig den utan att protestera, jag visste nu att det inte lönade sig. Jag satte mig bakom honom på den svarta crossen, och omfamnade honom. Den svala sommarvinden smekte min bara hud när vi flög fram på gatorna, där lampor bara lyste i några enstaka hus. Hans perfekt skulpterade bröskorg rörde sig rytmiskt under mina händer och det förvånade mig att han var så avslappnad. Jag blundade och koncentrerade mig på hans regelbundna andning och hjärtslag. Det var här jag var som lyckligast, med honom. Plötsligt hördes ett öronbedövande ljud av en biltuta och tjutande däck. Jag kände hur han tog ett djupt andetag och hur hans hjärta slog snabbt, som en galopperande häst. Ett kraftigt slag mot min bröstkorg fick mig att kippa efter andan, sedan blev allt svart. Det kändes som om jag föll i ett oändligt hål, som bara fortsatte och fortsatte. Men känslan skrämde mig inte, den var lugnande på något underligt sätt. En kittlande stöt spreds genom min kropp och för en sekund slutade jag falla. En nu stöt for genom mig och den här gången återupptogs inte fallandet. Utan nu var det som om jag var förlamad. Jag kunde inte röra mig och den tidigare tystnade upplöstes emellanåt av enstaka ljud. Det lät som om någon pratade men jag kunde inte urskilja vad som sades, det var som om vissa delar av ljudet inte kom fram till min hjärna. Jag vet inte hur länge jag var fast i den orörliga dvalan som jag tycktes ligga i, det kunde vara timmar eller månader. När jag tillslut lyckades få upp ögonen, som verkade ligga under stora stenblock, bländades jag av ett starkt ljus. När mina ögon slutligen vant sig av ljuset hörde jag en bekant röst. ”Åh, Klara jag var så orolig” Det var min mamma. Hennes ögon var tårfyllda när hon böjde sig över mig och kysste mig lätt på pannan. Jag visste inte om jag kunde prata utan att min röst skulle skära sig, även om jag bara behövde säga ett ord. ”Wiliam?” andades jag till sist och svalde en stor klump som satt fast i halsen. Den tidigare glädjen som vistats i min mammas ansikte var nu som bortblåst och hon flackade med blicken. Hon tog ett andetag och tittade sedan på mig med sorgsna ögon. Hon skakade sakta på huvudet men sa ingenting, hon väntade troligtvis på min reaktion. Sorg, panik och ilska välde över mig, som en 15 meter hög flodvåg. Jag kunde inte andas, inte tänka. Inget spelade någon roll. Han var borta. ”Gumman, jag åker till jobbet nu” sa pappa när han stack in huvudet genom dörrspringan. ”Frida kommer strax, klarar du dig så länge?” ”Ja” sa jag tyst men låg stilla kvar i sängen. ”Okej” sa han nedstämt. Han gick fram och kysste mig på kinden och gick sedan ut igen. När jag hörde bildörren slå igen, började jag hyperventilera. Tårar rann ner för mina kinder och jag vacklade fram till badrummet. När jag tittade i spegeln för första gången på flera månader flämtade jag, jag såg hemsk ut. Jag skrek högt och slog med ena handen, så hårt jag kunde, mot den och tusen glasskärvor klirrade när de träffade golvet. En stor glasskärva hade fastnat bakom det ännu hela glaset och jag tog den i handen. Jag satte skärvan mot huden på undersidan av min handled och blinkade bort några tårar. ”Klara!” flämtade Frida som stod i dörröppningen. ”Klara släpp glaset, okej?” Hon tog mig om handleden och glasbiten föll till golvet. Mina ben vek sig under mig och hon höll om mig så att jag inte skulle falla. Tårarna forsade nu ner för mina kinder och vi sjönk båda ner på badrumsgolvet. Frida sa ingenting, utan satt bara där bredvid mej. ”Varför?!” snörvlade, nästan skrek, jag och torkade näsan med handen. ” När vi var tio och våra första killar gjorde slut, framför alla i klassen. Då sa vi att vi aldrig skulle ha någon kille igen. Sedan träffade jag Wiliam, den här underbara killen som förändrar mitt liv helt. Sen dör han! Vad är det för mening att leva om det enda man lever för inte finns längre? ”Jag vet inte” sa Frida tyst, och jag hörde att hon också grät. ”Vad har hänt?” hörde jag pappa flämta, men jag orkade inte öppna ögonen. ”Det är nog bäst om hon får förklara själv när hon vaknar” hörde jag Frida säga spänt.” Jag hittade henne praktiskt taget så här” Pappa gick fram och lyfte enkelt upp mig. Han bar mig in till sängen och lade täcket över mig. Han gick tyst ut och stängde dörren. Jag hörde att han och Frida samtalade i badrummet men jag hörde inte vad de sa,jag brydde mig egentligen inte heller. Jag blundade och sjönk in i en djup sömn. Jag vände mig sakta om i mörkret och flämtade till. Där stod han, lika vacker som alltid. Jag sprang fram till honom och kastade mig i hans muskulösa armar. Jag kysste honom på munnen, på pannan, på näsan och på halsen. Bara för att bevisa att han var verklig, att han verkligen var här. När jag såg på honom, såg han fundersam ut. ”Du gråter” konstaterade han och torkade bort en tår. ”Glädjetårar” snyftade jag och log försiktigt. Nu såg jag att han också grät, en tår rann ner från hans kind och in i den ena mungipan. Men han såg fortfarande lika perfekt ut, till skillnad från mig som säkert såg helt förstörd ut. ”Vet du en sak?” sa han och såg mig djupt in i ögonen. ”Nej” svarade jag utan att ens komma i närheten av hans perfekta röst. Han böjde sig sakta fram och jag kände hans andedräkt mot min hals. Sedan viskade han det, som fick mig att dra efter andan Även fast han har sagt det minst hundra gånger förut.”Jag älskar dig”

Källa

Jag grät som attans när jag läste den här novellen.. hix hix!